StartPresentationAktuelltMåleri och texterPorträttmåleriMeriterKontakt





Pappa i ateljén, teckning från 1975.
”Hur är det att växa upp med en pappa som är konstnär?”

är en fråga jag fått många gånger. Som om det skulle vara något väldigt annorlunda. För mig och min syster och alla andra konstnärsbarn är det naturligtvis något alldeles normalt, det enda vi har erfarenhet av.

 

Men visst kan jag se att det fanns stora skillnader mot hur mina kompisar hade det med sina pappor.  När pappa inte undervisade i måleri var han hemma och arbetade i ateljén eller i den grafiska verkstaden. Man kunde gå in och prata med honom när man ville. Hans arbete var inte något mystiskt som försiggick på ett kontor eller i en fabrik, utan något mycket konkret som man kunde följa från dag till dag. Han fanns där och tog sig alltid tid med oss barn när vi behövde det.

 

När jag blev äldre blev en annan avgörande skillnad tydlig. Allt prat om att man måste skaffa sig en fast inkomst och ett tryggt arbete, som mina vänner alltid fick höra av sina välmenande föräldrar, var närmast förbytt i sin motsats. Under alla de år jag läste diverse kurser i Lund och inte kunde bestämma mig för vad jag skulle satsa på för yrke, var kontentan av alla diskussioner i ämnet med pappa detsamma. ”Jaså, du funderar på att bli arkeolog, jamen då bör du först utveckla din talang att teckna, så sök in på förberedande målarskola.” ”Jaså, du funderar på att bli arkitekt, ja men då har du nytta av att utveckla din talang att teckna och måla så sök in på förberedande målarskola”,  ”Jaså, du funderar på att bli silversmed, ja men då måste du utveckla din formkänsla så sök in på förberedande målarskola”…

 

Att ha en talang och kasta bort den, det är något som pappa ser allvarligt på. Har man fått en talang ska man ta vara på den och utveckla den. Så vad gör man, när man blivit utsatt för denna massiva indoktrinering sedan födelsen? Man blir konstnär!

 

Pernilla Hägg Nordström